lamica

Som student i Uppsla är chansen stor att du kommer hamna i en studentkorridor. Om du inte tillhör de som blir inneboende hos ett äldre par, har rika föräldrar (eller svärföräldrar) som köper en lägenhet åt dig (och din bättre hälft) eller har väldigt förutseende föräldrar som ställer dig i bostadskö innan du kan krypa... Oddsen för oss utbölingar är ganska svåra. För infödingarna däremot som kan bo hemma tills de får en snygg lägenhet i centrum är det lite lättare. Det jobbiga för dem är nog mer att de måste bo hemma. :) Haha. Alltså kan vi efter detta inlägg konstatera en sak, Mica vill ha en lägenhet! Efter 1½ år i korridor är jag värd det.

Men nu till kvällens mysigheter. Melodifestivalen börjar, dum dum dum. Visserligen är tävlingen i princip förstörd av deltävlingar och annat tjafs, mina funderingar om ESC kan ni läsa om i inlägget Blomkrukan, men tradtitioner ska hållas och därför bunkrar jag, Maria och Anna ihop oss på Sturegatan ikväll.

En annan anledning till att titta är att man har koll på vad för låtar man kommer drabbas av på Wasa i sommar. Alltså i rent förebyggande syfte. Buhu vad jag kommer sakna nationerna. Wasa kan vara så deprimerande :( Men som Sussi säger, man känner folk. Efter årets stormning bestående av 92or är jag dock inte lika säker på den saken.

Och med en borttappad kamerasladd får ni överleva utan bilder så länge. Pusshej!

Cicero is the man. Just so you know. Så släng dig i väggen Magnus Uggla, Cicero var först. Sedan går det såklart helt utmärkt att dansa utan vin från antiken. Men bara för att visa att antiken är bäst. :) Utgång imorgon. =P

Personligen befinner jag mig i en personlighetskris. En stor sådan enbart för att jag är lite för pratglad i min kära mobil. Dagens i-landsproblem utan tvekan... Jag ska fortsätta klaga på Telia en annan dag, jag lovar.

Det här betyder alltså för er underbara människor att ni måste ringa mig om ni vill se några livstecken från mig, med risk för en överbelastning av linjen när jag nu släpper denna nyhet kan jag bara säga. Rätt åt er Telia!

Dumma teknologisamhälle som har skapat denna abstinens... Muhu!

Sedan har jag och Stefan tittat klart på alla ringenfilmerna. Med tanke på att jag i princip avgudade filmerna när de kom vet jag inte riktigt hur jag ska förklara upplevelsen när vi såg extended version. Himmelriket? Hur som haver är Tolkien ett geni och Stefan får ogilla alvernas perketion hur mycket han vill. De är i alla fall underbara!

Min prokrastinering är ett ganska välkänt inslag här i bloggen. Därför är det ganska skönt med kända förebilder som lider av samma sak. Alfons Åberg till exempel har skrivit en hel bok om ämnet, hur modigt är inte det? Alfons personliga upplevevelser av prokrastinering kan ni läsa om i "Raska på, Alfons Åberg".

Som sagt har jag en del saker jag måste ta tag i vilket är ganska skrämmande men det är väl bara att göra imorgon antar jag. Däremot handlar det inte alls om samma saker som det brukar göra.

Hemtentan är inlämnad.
Rummet är städat (och golven torkade, slå det om ni kan!)

Kort och gott är jag fruktansvärt rastlös och roar mig med att leka i photo shop. Det går så där om jag ska vara helt ärlig. Men lite roligt är det.

Nu ska jag återgå till att klaga på Alexander som går på ettan. Och nej Maria, han var inte bäst.

Pusshej. =)

Ella är finast, så är det bara. :)

För första gången sedan jag flyttade hit, mer än 1,5 år har gått nu. Läskigt... Hur som haver har jag aldrig känt så starkt för att stanna i Mora. Inte för alltid utan kanske några dagar till. När vi åkte upp över Söderåsen och såg hela Siljan nedanför oss, buhu så vackert det är.

Jag har också kommit på vad det är jag saknar när jag är i Uppsala. Jag och pappa åkte en vända till Sollerön för att hälsa på fasmor och farfar, självklart pappas far och morföräldrar också när vi ändå var igång. Vi tände lite ljus och traskade runt på kyrkogården i -20 tills jag kom på att det var ett hål i mina stövlar och vi begav oss mot bilen. Att se Sollerö kyrka trona upp sig var lika vackert som alltid, jag kommer fortsätta säga att det är Sveriges vackraste kyrka tills jag får det motbevisat.

Efter det fick jag pappa att ha lite sightseeing i Utanmyra och visa mig var lite släktingar bodde osv. Innan vi lämnade ön tittade jag bort mot bergen. De blåa fantastiska bergen och de täta skogarna. Det var så fruktansvärt vackert att jag blev mållös. Å andra sidan kan det bro på att Uppland troligen tävlar med Danmark om vilket som är plattast, det är säkert också anledningen till alla små försök att bygga kullar här i bygden fast man passar på att begrava en hövding i dem samtidigt. Jag gillar Siljansbygden. (om nu någon människa hade lyckats missa det)

Väl här i Uppsla hann jag och mamma med att besöka 2 av 4 morbröder i den kungliga huvudstaden vilket var mycket trevligt. En sak som öppnade mina ögon idag däremot var en hurtig vinterpromenad (utan mössa vilket var fruktansvärt, något jag var för stolt att erkänna för mamma) i Luthagen min älskade statsdel. Rakt genom Luthagen går Lughagsesplanaden vilket gör att man lätt glömmer bort den andra delen så idag beträdde jag otrampad mark, av mig om inte annat.

Jag hittade (i princip ett kvarter från mig):

Vindhemskyrka (en liten kyrka som ingår i domkyrkan, jag hade ingen aning)
S:T Paulus kyrka (det finns tydligen en grekisk-ortodox kyrka i Luthagen, på Sysslomannsgatan alltså samma gata som V-Dala och Lutis.)
Gilberska barnhemmet (visserligen stängt sen 1982 men fortfarande en snygg byggnad)
En gigantisk byggnad som tillhör universitetet (Pedagogen kanske?)
Gigantiska gamla sjuktsnygga villor! (Om jag nu inte får en lägenhet i Vasahuset har jag hittat min bostad. Och jag har kommit på var alla pälsklädda människor i Luthagen håller till, minkpälsar pratar vi nu, alltså rikemansdelen)

När man bor på Sturegatan som mestadels består av tegel och betong mår man riktigt bra av att se gamla påkostade stenhus i sin del av stan, om man nu inte vill gå åt andra hållet och hitta resten av dem domkyrkan tex.

Dagens påminnelse till familjen Hansson-Håll är att bli friska. =)
Och till mellanbarnet Rävgård-Östlund att ta sig till Uppsala. ♥

Nu hemtenta, som alltid när jag ska skriva gör jag annat.

Ciao!

Hej mitt vinterland är förövrigt en av de värsta jullåtarna som någonsin skrivits. Inte blir det bättre av att vi som stackars oskyldiga låg/mellanstadieelever fick lov att hurtigt sjunga den varje år. Frågan är hur många låtar skolan egentligen har förstört för små oskyldiga barn genom åren? Min gissning är många, på tok för många.

Mitt tips är att barnen redan i tidiga år ska tränas i att sjunga stämmor och mysiga gamla hederliga jullåtar som...

- Det brinner en stjärna.
- Veni veni Emmanuel.
- Carol of the Bells.
- Det är en ros utsprungen.

Ni förstår konceptet. Jag kan också för att vara snäll tänka mig att de kan få sjunga roliga klassiker som Vår Julskinka har rymt och ehm, jag kommer på någonting. :) Ett annat krav är att årets Lucia ska kunna sjunga. Det är alltid trevligt när Lucia sjunger lite. Sedan behöver hon såklart inte vara världens bästa men under en konsert är en tondöv Lucia något pinsamt. Eftersom de duktiga idrottarna mäts efter prestation borde det väl ändå vara lite häftigt med musik? (Det är så mycket häftigare säger jag helt opartiskt)

Nu däremot kom ett problem... För alla ska få prova på och försöka. Våga är viktigt! Men ack så läskigt. Det är ett måste. Annars kommer vi få ett galet elitsamhälle, det har ju aldrig hänt förr i världshistorien. Jag ska fila lite mer på mina idéer för grundskolan och gymnasiet.

Nog om mina bryderier och till den gångna veckan. personligen tror jag den har varit det mest stressande som har hänt mig på länge. Tre konserter och en uppgift till Thomas.

Det läskiga började på kammarkörens rep i torsdags. Frida frågar om jag vill ta ett acapella solo på Bered en väg för Herran. Den roliga snygga versionen, inte den galet tråkiga man fick sjunga i skolan. Jag var förkyld och satt med feberfrossa hela repet. Mys. :) Konserten var på söndag kan jag berätta också.

Dagen efter, rösten något bättre men absolut inte bra, lussade V-Dala kören på Ekonomikum kl 8. På väg hem möter jag Thomas (lärare) han frågar lite om uppgiften som skulle in. Jag tänkte maila in den samma dag och lovade att göra det. Ja det var pinsamt.

Sedan bussade jag mig till Frida i Sävja. Theo hade skaffat en grym frisyr! Vi tränade och det lugnade mig lite. Sedan in till stan för att febersova innan jag sjöng med Nathalie på kvällen.

Lördag började med ett genrep med kammarkören för att sen panikstressa till Helga Trefaldighet och ha konsert med V-Dalakören. Göran, Kerstin, Henrik och Sofie kom. Det var snällt. Jag måste ha världens snällaste svärfamilj:) Sedan var det sittning på V-Dala. En tidig kväll och sen kom den läskiga söndagen.

Kammarkören mötte upp på slottet. Johan III:s galleri har fantastisk akustik, verkligen. Jag däremot höll på att gå under av panikångest. Nog för att jag brukar bli galet nervös inför solon men nu var det acapella. Det var alltså bara lilla Mica som skulle höras utan kör och piano. Första konserten kom och det gick rätt så bra men andra konserten var så mycket värre. När man sjunger solo, håller ett tal eller ja. Någon prestation som kräver alla nerver på helspänn blir det som en urladdning. När det då blir prestation efter urladdning. Ingen höjdare.

Det var inte falskt men fasiken vad jag skakade. Stort tack till Underbara Sussi, Maria, Daniel och Carlsson som kom och stöttade mig. :) Hur som haver har jag black out (som alltid) och minns inte ett dyft i princip. Men man växer av det och Hannes sa att den andra gången var bättre. Hur snällt som helst men jag tvivlar. :)

Hanna är också söt som skrev om det i sin blogg även om hon tyvärr inte kunde komma. http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=400-TYPE=blogg-bi=155-bc=2,00.html Hon bloggar om Årsta på unt.se. Gå in och kika :)

Efter söndagen sov jag konstant i två dagar. Stackars Stefan som fick stå ut med ett sovande sällskap. Men det behövdes. Nu har jag nya krafter!

Nu måste jag verkligen städa, något alla mina inlägg i princip handlar om. Haha. Men nu ska det göras på riktigt! Go go go Mica! Det är tyvärr två olika saker att planera och verkställa planeringen.

Och Sussi. Du behöver inte läsa igenom allting. :)

Hälsningar Cunctator.

Varför måste saker vara så jobbiga. Nej ge mig jullov och snö. I Mora, inte Uppsala. Cykla till Boländerna kräver plusgrader.

Höstterminen har slitit mer på många av oss än vi trodde från början. Så Tomten jag vill ha en riktig jul, sedan gärna VG i alla skolsaker jag skriver ett ord i. Ja det låter som en bra önskelista. :)

Nu ska jag hoppa på cykeln och trampa bort till kören. Det blir en hel del konserter i helgen. Så det är bara att ladda, och försöka bli av med förkylningen samtidigt. Imorgon ska vi Lussa på Ekonomikum. Jag tror det blir mysigt.

Snart är det tredje advent, nyss var det september.  Men nu fokuserar vi på att få ett mysigt jullov allihopa!

Jag blir galen på mig själv och ska därför försöka städa rummet. Det kommer ju gå fruktansvärt bra. När jag ska plugga börjar jag städa, när jag ska städa börjar jag blogga. Prokrastinering...

Dagen däremot har varit bra, ett gigantiskt missöde, men annars så. Allting började med morgonmys i Flogsta för att sen dra ner på stan och träffa Sussi. Vi skulle hämta våra fabulösa goodie bags. Det fantastiska visade sig vara skoputs, jättelite rabatt på Body Shop och en karamell. Det drog ner stämningen rejält, Sussi fick ett läppcerat också men inte jag. Världen är orättvis... Olyckor kommer sällan en och en som vi alla vet. Katastrofen resulterade i ett fruktansvärt missöde till balen nästa vecka. Så nu måste jag hitta en klänning, på en vecka. Min längd gör också att allting i princip måste sys upp. Och tanken på att lägga ut tre nollor på en ny klänning lockar inte det minsta. Så resten av dagen tillbringades på olika butiker, till och med second hand. Som jag fortfarande är skeptisk mot. Jaja det sparar på miljön etc, men ändå... Marias syster kanske hade en klänning. Så vi håller tummarna.

Efter det gick allting som en dans, så länge jag inte tänkte på balen. Jag och Sussi satt hemma hos henne och myste hela kvällen. Beställde pizza med hemkörning (jag har full förståelse för hur Amerikat lyckats tynga ner sig, så att säga) och pop corn till Idol.

Morgondagen kommer bestå av att rota igenom alla affärer igen med Sussi. Men på kvällen blir det Stockholm åter igen. Morbror ska ta med mig på Dramaten, blir nog hur roligt som helst!

Nej nu ska jag ta tag i Jerusalems förstörelse, som Sacredius brukade säga.

 


Och ja, Sussi är lika söt som alltid. Jag hade kakor att tänka på. haha. =)

Haha, Sussi förlåt. Jag ska försöka att inte skriva långa inlägg. Men det är svårt.

Hur som haver sitter jag med en hemtenta som sträcker sig från Romansk tid till Barocken och känner mig lite smått förvirrad. Uppgiften i sig är väldigt fri men det är också såklart ett problem. En självskriven person däremot är självklart Tizian, en mysig renässanskonstnär från Italien. Jag och Tizians vägar korsades under trean på gymnasiet. I Kultur och Idéhistoria, föga förvånande, med Thomas. Däremot ligger den konstanalysen hemma i Mora på en DVD-skiva sedan jag tappert lyckades rädda det mesta av mina dokument innan den gamla datorn krashade totalt. Smart där Mica...




En rolig sak som hände idag var att mina älskade föräldrar hade ett videosamtal med mig.Via msn. Det trodde man inte. =) Riktigt roligt och billigt. Inte att förglömma. Jag har också letat igenom lite gamla bilder jag har på datorn. Det är mys om något. Nej nu renässans Mica, subito!

För övrigt saknar jag den här sötnosen också. Snart jul. Snart hemma med Plumsan. yeay!

Nu är jag rädd igen, självklart är jag fullkomligt övertygad om att Sverige kommer ta det lugnt och att Olyckan (Obidobidolyckan) kommer vara framme i vårat neutrala land. I början tog jag det lugnt och skrattade bort svinis lika lätt som fågelinfluensan men nu... Nej usch. Att jag skulle bli sjuk låter inte så farligt men de underbara i min närhet. Muhu! Som tur är har både mamma och pappa fått tid via jobbet. Jag måste däremot vänta till på torsdag, minst. (De kommer däremot och vaccinerar oss humanister i Engelska Parken nu i veckan.)

All uppståndelse har stegrat den senaste veckan och kön till Uppsala Vaccinationsbyrå har slingrat sig runt Ofvandahls och ner till Fyrisån. Problemet för mig var så dåligt tajmat att det finns inte. Gardasil, livmoderhalscanservaccinet, kräver tre sprutor och jag skulle ta min tredje i veckan. På Vaccinationsbyrån såklart... Allmän misär rådde på Sturegatan 11B. Så efter en föreläsning om 1600-talets konst i Spanien tog jag mod till mig och ledde apostlahästarna mot Vaccinationsbyrån och stannade tvärt. Kön hade nu stigit långt bortom den svenska "rycka på axlarna"-normen och var bortanför Fyrisån. Jag med min välsignade prokrastinering traskar hemåt istället smått lycklig över att slippa strutan, för idag i alla fall.

Väl hemma med min tekopp letar jag upp numret och ringer till Vaccinationsbyrån, för jag var väldigt bestämd på att inte stå i kö i fem timmar, kalla mig lat om ni vill. Efter tio minuters "numret är upptaget, var god lägg på luren" kom jag äntligen fram men får vackert lyssna på signal efter signal ända tills jag kommer fram till en telefonsvarare som berättar deras öppettider. Naiv som jag är testade jag såklart några gånger för att vara på den säkra sidan innan jag sammanfattade ett mail och skickade iväg. När de inte svarade på det började jag få lite smått panik och frågade Aron som tyckte jag skulle ringa Sjukvårdsupplysningen. 

Efter en kötid på 10 minuter hör jag äntligen "Välkommen till sjukvårdsupplysningen, tyvärr är våran växel överbelastad och avstängd för stunden". Så jag ringer Akademiska och frågar, de skickar snällt vidare mig till vaccinationsväxeln som tydligen också var avstängt på grund av alla skräckslagna människor som undrade över svininfluensan. Jag ringer pappa som tycker jag ska ringa Landstinget vilket jag också gör, olyckligtvis blir jag kopplad till Akademiska igen (samma receptionist som inte alls är glad över att jag tar upp linjen) och finner mig plötsligt i vaccinationsväxelns nedstängda telefonkö...

Nu är jag inte lika glad längre utan allmänt irriterad på allt och alla. Min räddare i nöden blev professorn på Vaccinationsbyrån som äntligen svarade och skrev till min stora lycka att det bara var att gå förbi kön och ta en röd nummerlapp. Yeay! Så nästa dag släpar jag med mig Anna och går förbi kön (som självklart är ännu längre) medan jag får det "onda ögat" av flertalet barnfamiljer. Vi öppnar dörren och möts av "Ni får inte vara här!" i allt annat än en lugn ton. Smått skräckslagen säger jag "Men det är inte svininfluensan!" för att inte bli utslängd på direkten. Mannan grymtar lite och pekar mot de röda nummerlapparna längre in i rummet. Samtidigt säger några köande "Det var alltså det man skulle säga för att slippa köa i tre timmar". Snälla söta rara svenskar... Djungelns lag rådde på Vaccinationsbyrån den dagen.

Däremot lyckades jag och Anna få veta massor om Svininfluensan av den skrikande mannen. Ca 10% drabbas av bivärkningar som isåfall inträffar inom ett dygn och håller i sig lika länge. Vaccinet ger fullt skydd efter 3-4 dagar, max en vecka och om man är äggallergiker ska man inte ta vaccinet. En lärorik stund med andra ord.

Efter ett tag började vi fundera på hur de skulle ropa ut mitt nummer och jag trängde mig genom många blickar och barnvagnar innan jag kom fram till den skrikande mannen. Jag berättade att jag skulle ta Gardasil och han mjuknade avsevärt. Som tur var kunde de ta emot mig på en gång men smart som jag var hade jag lämnat väskan med plånboken hos Anna och fick ursäkta mig genom kön och tillbaka igen innan jag kunde följa med den skrikande mannen. Då hände det otroliga, han bad om ursäkt. Det hade varit en tjej där som liknade mig och som hade försökt ta sig förbi kön flera gånger samma dag. Ursäkten godtagen, jag tror också det var professorn som svarade på mitt mail. Väl inne hos sköterskorna gick allt på fem minuter. Spruta, personnummer och betalning. De berättade också att vaccinationskön utanför Ekonomikum hade varit en kilometer den dagen och att jag borde vänta en vecka innan jag tog sprutan mot svininfluensan. Veni vidi vici! Bara jag inte missar vaccineringen på Humanistiska...

Så slutet gott allting gott, nu är det en vecka med hemtenta och Stockholm som gäller. Om någon vänlig själ därute har biljetter till Lasse på Fyrishov den 3/12 och inte vill gå (eller har fått svininfluensan, haha) är det bara att höra av sig. Jag är öppen för förslag. =)

Natti natti från ett ruggigt Uppsala.

I did it, efter veckor av klagomål från mig om att min höstförkylning inte slagit till än lyckades jag. Lets face it, mitt imunförsvar är inte direkt det starkaste i världen. Så nu på höstkvisten börjar man ju fundera varför man är helt frisk. Speciellt när svinis och annat är i farten. Det faktum att Stefan var sjuk i över en vecka utan att jag ens hostade är också galet. Så slutet gott, allting gott. Här sitter jag nu och snörvlar med en hals som absolut inte har några planer på att sjunga imorgon.

Jag ska aldrig mer klaga på att jag är frisk...
(och ja jag är fullt medveten om att jag kommer göra det igen)

Annars kan jag berätta att jag och Stefan har myst i ett halvår. Me like. <3

Nu tillbaka till hemtentan!

Ibland är jag väldigt klantig, töntig och galen. Det gäller inte bara kladdkaka tro det eller ej. Mitt nuvarande problem, förutom småbarnen som skrek 07.22 imorse och väckte mig, är mitt rum. Mitt skitsnygga och i princip städade rum har en väldigt stor nackdel. Det ligger på skuggsidan vilket säkert påverkar det hela en del också.

Problemet är insekter. Maria har bara lyckats få in en fluga hos sig. Jag å andra sidan har lite mer otur. För ett par veckor sedan hade jag en mysig dröm. Vattnet brusade och jag hade det allmänt trevligt hos John Blund men när jag öppnar ögonen fortsätter vattnet att brusa. Nyvaken, förvirrad och skräckslagen tänder jag lampan och ser den största geting jag någonsin sett sitta på väggen bredvid mitt huvud. Panik utbryter och jag som är för rädd för att döda stackaren (eftersom den inte kommer dö på första slaget och attackera mig brutalt) tillbringar förtio minuter med att tända och släcka lampor. Insekter dras till ljus så tillslut lyckades jag få ut honom i korridoren.

Ganska kort efter den incidenten skulle jag koka pasta och tömmer min torellinipåse i det kokande vattnet. I ögonvrån ser jag någonting svart ramla ner i vattnet. Där bland min underbara pasta ligger en stor svart död sak med vingar. Insekt alltså inte en fågel. Jag får panik återigen och ringer mamma. Hon tycker jag ska kamma igenom alla mina skafferivaror i jakt på flera. Historien slutar med att jag slängde allt som inte var paketerat i stora plastlådor. Kort och gott var det inte min vecka.

Det värsta hände däremot i söndags. Klockan var kanske runt ett och jag var ledig på måndagen. Alltså fanns det inte riktigt någon bra anledning till att sova och jag roade mig med True Blood. Samma dag hade jag tvättat fem maskiner och hade tvätt över hela rummet, logiska jag kom också fram till att kläderna i fönstret skulle torka snabbare  om jag hade det lite öppet.

Någonstans i serien när man ser Skarsgård bli förvandlad till vampyr ser jag någonting flyga bakom datorn. Min hjärna arbetar snabbt och ser till min stora fasa att det är en harkrank. En stor vidrig harkrank, jag hatar harkrankar! Visst ni kan säga att de är harmlösa och inte suger blod etc. Men de är så mycket äckligare än myggor. Stora svävande varelser som alltid flyger emot en. Jag klarar inte av dem, inte alls... 

Sedan vrider jag huvudet lite till höger och ser två till. Yeay... jag flyger upp från stolen och tillbringar en halvtimme med att försöka få dem att "följa ljuset" till min mysiga korridor. Det var de däremot på tok för korkade för.

Tillslut smsar jag Maria som efter en stund lämnar sin säng för att komma till min undsättning. När vi väl kommer in i rummet igen ser jag att det är nio till vid min säng. Varav fyra stycken parar sig för fullt. Nu är jag nära att börja gråta, säkert Maria också men av trötthet. Så min tappra hjältinna tar ett block och börjar slå för glatta livet. 12 döda harkrankar och en krossad spegel senare gick Maria ner och sov. Jag däremot satt helt speedad vid datorn medan Stefan försökte lugna ner mig. Det var en hemsk natt.

Idag däremot var en bra dag. Jag var hos Doktor Dentista och allting såg bra ut, wiho! Sedan en trevlig föreläsning med Fulton och en tur på Max med Anna. Det får jag inte glömma att berätta om.

När vi gick ut från Max står det en polisbil utanför med två bestämda kvinnliga poliser och en stackars man som står och ser besvärad ut mellan dem. Jag tänkte väl att han hade köpt ut till några 17åringar eller någonting liknande. Men när vi går förbi säger en av poliserna.

"Du kan ju inte gå omkring och visa snoppen för småtjejer. Det är ÄCKLIGT! Det får du väl göra hemma."

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att jag har sett min första blottare. Påklädd. Men tack och lov för det.

God kväll från Uppsala!

Jag är lycklig, väldigt lycklig. I tisdags gick jag till V-Dala för att prova på kören. Tack vare Siri som märkte att jag under det gångna året ramlat ur kölistan och lyckades ordna det på något vis.

Först var det körövning, jag pratade en del med Karin och Alva. Två nya sopraner, hur trevliga som helst. Karin var döpt efter Karin Larsson och hette Emma i mellannamn efter Madame Zorn, hur grymt som helst om ni frågar mig. Efter övningen däremot kom intonationstestet... Testet hade låtit väldigt lätt när sopranfiskalen förklarade det via telefon, på övningen däremot. Ja kort och gott var jag nervös.

Efter en oändlig väntan blev jag inkallad till flygeln. Fiskalen och dirigenten var där och skulle således också bedöma mig. En spaning, som Maria skulle ha kallat det, jag har funderat på är att rösten är väldigt personlig. Självklart kan man ta lektioner, träna upp gehöret osv. men den grundklang du har från födseln finns alltid med dig. En annan anledning till att ta ett misslyckande personligt. Det faktum att jag har sjungit en del i mina dagar i diverse körer, med Gunnel och Carina. Inte att förglömma underbara Tord som från femårsåldern spelade med mig. Allt det där gör att man lätt kan få en släng av hybris... En annan anledning till att Singstar är en av de få saker jag blir tävlingsinriktad av. Och NEJ jag säger inte att jag är bäst i världen, Sverige eller Uppsala. Däremot är jag inte tondöv, det kan jag själv konstatera. Och som de sa gick testet i princip ut på att eliminera de tondöva. Däremot finns det en sak som lätt kan lägga krokben för en, den gamla välkända vännen Mr Nervositet...

Mr Nervositet hade redan kommit på besök. Han knackade ivrigt på dörren när orden "Om ni har kommit med skickar vi ett mail under kvällen eller morgondagen. Annars tackar vi så mycket för erat intresse" yttrades. (Människohjärnan innehåller some scary business.) Medan jag satt och väntade på scenen gjorde han allt för att få mig att tappa koncentrationen, få klumpen i magen och de darrande händerna. Han är fruktansvärt road av allt i den stilen.

Väl inne i rummet där domen skulle fällas var stämningen något lättare. Mr Nervositet försökte irriterat smita med och lyckades till viss del. Som han också oftast gör, det komiska är att det oftast går sämre när han inte är med alls. Lite nervositet mår man bra av, yterst lite dock. Dirigenten spelade några toner och jag skulle härma. Sedan blev det den gamla hitlåten "Blinka Lilla Stjärna" i olika tonarter för att se hur högt upp jag kunde sjunga. Det gick riktigt bra. Dirigenten tyckte gott jag kunde vara första sopran (som är roligare än andra därför att det är mer av en utmaning. Andra går också bra men det är lite för bekvämt, man ska ha utmaningar) fiskalen visste däremot inte om det fanns plats i första. Innan jag skulle gå frågade jag lite lätt hur stor chansen var? Svaret blev tillslut "Du behöver nog inte ligga sömnlös inatt". Men egentligen vad skulle de säga?

Dagen 090909 har alltså gått ut på att tvångsmässigt kolla mailen. Jag fick dessvärre ge upp min nya hobby för att gå på bio och träffade av en slump Siri på vägen. Hon sa att det borde gå bra vilket lugnade ner mig lite. Sedan blev det Tarantino på Spegeln. Jag är verkligen inte gjord för att se för mycket våld. Slutscenen när Brad Pitt i närbild skär in en svastika i pannan på en nazist gjorde mig riktigt illamående, med armstöden i vägen kunde jag inte klänga på Stefan heller... Förutom för mitt stackars känsliga psyke var filmen riktigt bra. Absolut sevärd! Hemvägen gick ut på att jag var fullkomligt övertygad om att en skum kille förföljde mig, den här gången är jag nog inte ute och cyklar heller. Men med Maria vinkandes från sitt fönster gick det med. Väl hemkommen hittade jag det eftertraktade mailet.

"Vi tyckte att det gick alldeles toppen vid intonationstestet och du är härmed fullfjädrad medlem i v-dalakören =) Grattis!"

Slutet gott allting gott.

Nu sängen och imorgon två föreläsningar om egyptisk konst. Underbart om ni frågar mig. Det enda irriterande med konstvetenskapen var när läraren pratade om "Venus från Willendorf" och några tjejer bestämt hävdade att hennes utförande visade på att kvinnan var kuvad redan då. Starka tecken på ett patriarkalt samhälle... Det värsta var ändå "Om man skulle hitta porrtidningar om 2000 år skulle man tro att det också var en hyllning till kvinnan". Väggmålningarna från horhusen i det gamla Romarriket med tjejernas speciella talanger får oss knappast att tro att de var hyllningar till kvinnan. Jag var riktigt irriterad i slutet av föreläsningen.

Nog om det. God Mörning.

Varför? Det är samma sak varje år. Löven ändrar färg och faller ner överallt. Kylan kommer smygande och lyckas krypa in oavsett hur varmt klädd man är. Sen kommer Uppsalas råa fuktiga kyla som lyckas framstå som kallare än -20 hemma i Mora. Det man ser fram emot är när vintern tillslut drar sig tillbaka och släpper fram de nya löven. Och solen. Jag saknar våren i Uppsala, den är fantastisk.

Så är man då tillbaka, vinden blåser som aldrig förr, min korridor festar konstant, mina nya grannar (barnfamiljen) skriker Flogstavrål. Och ändå älskar jag det. Sedan har vi en massa roliga saker. Stefan, Sussi, Maria, Daniel, Klara, Linn, Rebecka, John, Mikaela och Hanna. För att nämna några. Känslan av att lyssna på recentiorernas föredrag om gamla krukskärvor och se hur de lyckas få en sfinx (alternativt en grip) till att vara ett sjöodjur. Med andra ord känslan av att förstå att man faktiskt lärt sig otroligt mycket det gångna året. Universitas Regia Upsaliensis har aldrig varit så självklart som det är nu.

Jag har flyttat, visserligen bara några dörrar längre ner än förut. Men fortfarande en trevlig förändring. Nackdelen förutom mina skrikande grannar är min korridorsgranne mitt emot. Han har en stor förkärlek till att ha dörren öppen vilket i sig resulterar till en massa konstiga situationer. För det första älskar han att lyssna på musik,hög sådan med en massa bas. Vilket faktiskt kan vara riktigt jobbigt. Det andra hände här om dagen. Jag är på väg ut på nya äventyr. Tar på mig skorna, letar reda på nyckeln, öppnar dörren och vad ser jag? Min kära granne i kalsonger ståendes i sin hall. Fruktansvärt pinsamt. Känslan var ungefär som när man öppnar en toalettdörr och en total främling sitter och stirrar förvånat på en. Första inpulsen var att mumla fram en ursäkt och rusa in i rummet igen. Men det kunde jag inte direkt göra med tanke på att det var han som kände för att visa sin Björn Borgsamling, ha dörren öppen och försöka välja kläder. Jag kunde inte direkt ta en annan väg ut heller. Det jag till slut gjorde var att med en tomteinspirerat tonfall och Nisse Litenleende säga "Hej Hej". Han fortsätter stirra på mig och säger ett nästan lika tomteinspirerat "Hej". Jag vänder mig om och börjar fippla med låset (som såklart behöver smörjas och är segare än någonsin) innan jag lyckas låsa dörren och traskar vidare till hissen, något snabbare än vanligt. Antingen älskar man korridorslivet, eller så gillar man det lite mindre helt enkelt.

Kvällen tillbringades tillsammans med Viggo, Liv, Ian och de andra. Varje gång jag ser Sagan om Ringen filmerna blir jag totalt överväldigad över hur fruktansvärt bra de är. Jag har full förståelse för den Mica som för några år sedan lyckligt beställde hem soundtracket till alla filmerna. Nu är det bara att vänta på Bilbo. Mums!

Morgondagen däremot är lite småläskig, det vill säga skolan börjar. Ny kurs, nya kursare, nytt ämne och nya lärare. Spännande spännande. Jag har alltid tyckt vissa filmer än lite Van Gogh inspirerade, inte sant Stefan? =) Så konsten blir nog bra. Sedan har jag alltid möjligheten att bossa runt de nya medlemmarna i underbara Fjölnir, kassör som jag faktiskt är.

Innan jag lägger mig måste jag få skriva av mig om en incident som inträffade idag. Efter en trevlig morgon i Flogsta med mumsig mat var det dags att åka hem igen till kära gamla Sture. Jag traskar glatt till hissen hjälper ett par med massa packning, hör hur de fnittrar lite, går in i hissen ser att knappen till bottenvåningen lyser och njuter av min mp3spelare då jag märker till min fasa att hissen åker uppåt. (Och ja jag hade lite bråttom, som vanligt) Jag tittar snabbt på alla knappar och märker att paret som jag så snällt hjälpte har tryckt in knapparna till alla våningar! Stefan bor på tredje våningen så jag får stå där medan hissen åker till fyran, femman, sexan, sjuan, ner till tvåan, ettan och slutligen bottenplan. Ja jag var överlycklig. Men det gick det med.

Nu sängen och imorgon Ihresalen med 49 övriga läskiga människor.

Natti natti!

Idag, förutom det faktum att jag hade en perfekt visning med de underbaraste pensionärerna ni kan tänka er, är det ett år sen jag skakande satt och försökte lätta upp stämningen med den svårflörtade mannen från Vägverket och glömde titta när jag åkte över en bevakad järnvägsövergång. Men det gick ju det med. Tyvärr är inte vår koloss till bil kvar med oss längre, jag saknar honom vår söta Space Runner men vi har Corollan som substitut. Han är också mysig på sitt sätt men luktar ny bil (som inte alls är samma sak som nya plastsaker, de luktar gudomligt). Dessvärre är Corollan i Flena så jag får inte fira min ettårsdag som chafför men snart blir det Uppsala och då får jag brumma vägarna fram.

För övrigt skiner solen. Kort och gott en bra dag. :)

Zorngården den här veckan har varit galen, helt galen, galet galen. Ja ni förstår poängen. Men det jag inte förstår mig på är vissa besökare. De tre värsta situationerna är.

Mica: Det är väldigt mycket besökare idag men jag kan få in er på visningen 13.30, det finns precis två platser kvar.
Turist: Man kan inte gå runt själv? Vi tänkte mest springa igenom huset lite snabbt. (det här sägs ofta med samma dialekt som Vanheden använder sig av, 08, ehm jag har inte sagt något?)
Mica: Nej tyvärr det är bara guidade visningar inne på gården.
Turist: Hur lång är visningen?
Mica: Ungefär 45 minuter.
Turist: Hur mycket är klockan nu?
Mica: Ganska precis 13.00. Så om 30 minuter ungefär.
Turist: (ljudligt suckandes, vänder sig mot sina vänner och säger) 30 minuter? Nej så länge orkar vi inte vänta...
(Nu vänder de på klackan och går)

Det andra är:

Mica säljer biljetter. Frågar skämtsamt om det är 2 ordinarie eller om det finns några barn, pensionärer eller studerande i gruppen. (Fråga några om de är pensionärer om de inte är det, mja vi kan säga att det inte är så populärt) Personerna betalar för ordinarie pris (60:-).

Fem minuter senare...

Turist: Jag vill ha pengarna tillbaka!
Mica: Ja visst. 60:-?
Turist: Nej jag vill ha 10:- tillbaka, jag är pensionär!
Mica: Ja absolut inga problem.

Sensmoralen i sagan är alltså. "Är tio kr verkligen så mycket att ni orkar köa i fem minuter för att få tillbaka dem även om den snälla receptionisten redan frågat om ni var pensionärer".

Den tredje situationen, jag har valt att kalla den för pathos med hundögon:

En visning har precis startat.
Turisterna: Vänta på oss vi ska bara köpa biljetter! Är det lugnt om vi hänger med på den här visningen?
Mica: Nej tyvärr den här visningen är fullbokad, men jag har satt in en extravisning om en kvart. =)
Turisterna: Men vi har åkt ända från rättvik, kan vi inte hänga med på den här då?
Mica: Nej tyvärr.
Turisterna: Men vi måste åka hem nu, kan du verkligen inte göra någonting?
Mica: Nej tyvärr, vi tar bara in femton personer i varje grupp.
Turisterna: Jaha? Nej men då åker vi då...

Klura på den ni...

Sedan finns det massor av underbara turister, och en del grupper man är helt lyrisk efter. Det jobbiga är att man får ta all skit som receptionist, känns ganska bra att jag hade lunch på dagens utbrott... Om man nu får säga så.

Men jag älskar mitt jobb. Och nu efter sexdagars leenden är det snart dags den underbara måndagen.

Jag älskar måndagar. Och Stefan är ledig, wiho. :)

Och ja jag vet att det ska vara en fiskkrok i francais, men jag hittar den inte. Too bad.

Efter en tid med extremt mycket bloggande (...) tänkte jag ta och berätta varför. Min dator, min baby (tillsammans med vattenkokaren, cykeln och dammsugaren) klickar inte riktigt med mamma och pappas bredband. Så det blir att låna deras dator, någonting jag inte är speciellt pepp på. Så nu vet ni varför.

Dagen har bestått av Zorn Zorn Zorn. En liten dispyt med en fransman (vilket förstörde min engelskavisning totalt) och två timmars power nap, väldigt onödigt jag vet. Men jag skyller det hela på min förkylning. Så nu ska jag i säng innan receptionisten på Zorngården ska upp imorgon och jobba. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tog på mig sexdagars pass i åtta veckor, men det är pengar om inte annat.  Fast så länge mitt Visakort lyser med sin frånvaro spelar det ingen större roll, jag lyckades avmagnitisera det gamla. Nästan ett inslag av Mariaklumpighet, fast om jag minns rätt lyckades Suss bryta sönder sitt förut? Kort och gott, kortproblem drabbar oss alla. Frågan är bara när och hur...

Natti natti nu om inte annat :)

Jag vet, den är sjukt tråkig just nu. Men eftersom jag är ganska oteknisk i det mesta (utom att få igång Sussis Singstar och Stefans Guitarr Hero, jag är ganska duktig på båda om jag får säga det själv) får det vänta lite. Tills jag har hittat någon som kan pimpa min blogg. Jag är så gangsta. Right... Och bara för att jag fick lov att googla stavningen nu kom jag in på sidan "The original gangsta name generator" och fick namnet Gun Doggy Jimmy Jamma. Eller inte...

Nog om mina gangsta funderingar och till något mycket roligare, nämligen kladdkaka. Idag har jag och Stefan tänkt åka till Flena så duktig som jag är (fastän jag somnade efter två, som vanligt) åt jag frukost med pappa kl 7 och drog igång med bakandet. Mitt kladdkakerecept är underbart, eller jag fick det av faster i Helsingland när jag var 5 år. Men vi kan säga att det är mitt nu för tiden. Jag har ändå modifierat det lite under årens gång vilket har resulterat i världens åttonde mästerverk. Och ni som har råkat ut för mig i min kladdkakemani vet att allt måste bli rätt. Precis rätt, nåde den som gör annorlunda. Bara en sån sak som att använda elvispen när man har haft i mjölet betyder katastrof och allt är förstört. Något jag självklart kommenterar. Jag vet, big deal egentligen? Men jaa, det är det.

Dagens motgångar började när våran digitala våg fick slut på batteri. Vi har alltid flytande margarin hemma now a days så vågen är livsviktig för att mäta upp de 125 gram som krävs. Vad gör mästerbakerskan? I sann Jamie Oliver anda häller jag i på måfå, eller ögonmåttet om ni så vill, och är i skrivande stund fullt övertygad om att jag hade i för mycket. Någonting som jag självklart sitter och tänker på. Jag är lite galen ibland jag vet. Så ni underbara människor som varit med mig i köket i godan tro om att vi skulle baka tillsammans. "Det är inte dig det är fel på, det är mig". Mitt tips är helt enkelt att låta mig hållas. För att lugna er andra gäller det här fenomenet bara kladdkaka, och endast mitt recept. Det är alltså fritt fram att baka sockerkaka, bullar eller vad som helst som inte finns nedskrivet på en luggsliten lapp från 95.

Med det problemet ur världen kan jag bara säga att det stod om pappa i tidningen. "De övriga åtta har han byggt tillsammans med sin pappa Lars och bror Rune" men fortfarande. Det är alltså farbror som har byggt klart en ny kyrkbåt, som ska till Rönnäs. När jag var liten fick jag, Andreas och Jonas åka i båten från Hålls Snickeri ner till sjösättningen i Siljan. Roliga minnen från Kulåra. Nu fick jag också ett tillfälle att hylla familjen Håll, någonting jag självklart passar på att göra. Däremot berättade Stefan igår att hans morfars bror tog en silvermedalj i OS för några år sedan. Svårslaget, ja verkligen. Men det här betyder att jag måste gräva lite i familjen Hansson/Hålls historia. Frågan är om jag verkligen kommer hitta något som slår det . Jag börjar med kyrkbåtarna.

Wish me luck!

Tristess är alltså dagens ord, eller stundens ord rättare sagt. B-uppsatsen är inlämnad, slutade med att jag satt uppe till 07.30 innan jag var klar. Men in i tid kom den och det är det som betyder något i slutändan. Eller? Tydligen inte.

Våra magnifika uppsatser skulle lämnas in i tid så att alla kunde vara med på opponeringen på tisdag. Men sen visade det sig att man kunde lämna in den senare och göra en opponering på sin egen uppsats (hur svårt är det?). Det värsta är att man får samma betyg som vi andra. Jag är bitter... Men på tisdagen kommer iaf jag, Klara och Hansi finnas i seminarierummet och såga varandra för glatta livet. Jag är ganska rädd. Nu är min restuppgift i retorik inlämnad också, väldigt mycket tack vare Stefan. =)

Dagen började i nådens timme 13.40 då en yrvaken Mica öppnade ögonen på Sernanders väg i Flogsta. Slutade med att vi sov lite till. Mys mys mys. Jag gillar mys. Sedan blev det en hektisk dag med en massa guitarr hero, lite retorik och en tupplur med Stefan innan vi gick åt skiljda håll. Jag till Klara och Stefan till David.

I tisdags var sista "att tala" lektionen. Jag hyllade Xena- the warrior princess och Stefan en Stanislav Ryskt efternamn. På kvällen var retorikernas sista fest, det var ganska sorgligt. Väldigt roligt såklart men så fort man lär känna folk är terminen slut och alla sprids för vinden. Några ska jag klamra mig fast vid i höst igen, tur är väl det. Så nu är alla arbeten inlämnade och det enda som återstår är att opponera på Klaras uppsats och försvara mina älskade terrakottafigurer mot Hansi. Sen blir det Mora på torsdag, Johans student (och såklart Sandras 20års dag!) på fredag och Johans mottagning hos faster på lördag.

Två månader har gått sedan balen, vi har sett Miss Li och åkt bil i Mora. Jag är lycklig och snart är det sommarlov, ett sommarlov som kommer vara fullt av da sexårs, Stefan, Zorn, mamma, pappa och Ella. Plus ännu mera Zorn. Jag kommer nog klara mig tror jag. Även om jag lämnar studentstadens Mecka och är i en ort med 20 000 invånare. Mora har ändå sin charm i slutändan. Även om det just nu, med Uppsala i sin vackraste skrud, är lätt att glömma bort.

För att förtydliga vilken otroligt underbar dotter jag är måste jag berätta att jag har skickat ett mors dag kort till Mamma, med en trisslott. Det kom fram i fredags då Pappa gömde det. Mamma kommer få det i Flena med frukost på sängen. Jag tror hon kommer bli glad.

Så god natt Uppsala, Mora. Var nu mina trogna läsare befinner sig? Kanske Magaluf? Tusen tack för att du kom Susie. Även om det tog sin tid, men det lönar sig att tjata. Jag fick träffa Martina också, vilket var väldigt längesen sist.

Adios, som de säger borta i Amerikat.

Jag borde skriva på min uppsats ja, väldigt sant. Tror den slutsatsen är det mest kreativa jag har kommit på de senaste timmarna... Bara det är irriterande. Och eftersom jag inte gör någonting hade jag lika gärna kunnat vara med Stefan, eller städa rummet. (det kommer vara rent när ni kommer Suss, jag lovar) Fast då hade jag haft ångest över att jag inte pluggade. Dessa terrakottafigurer, otroligt fina underbara skapelser. Men just nu vill jag mest spola fram tiden några veckor tills uppsatsen har lämnats in. Det värsta är att jag vet att det kommer ordna sig, en bra inställning i de flesta situationer men verkligen inte nu. Klockan är efter två på torsdag, på fredag kl 15 ska råmanuset in. Ooh hur mycket har du skrivit Mica?

Sms.
Msn.
Bloggen.

Med andra ord ganska mycket men ingenting vettigt. Prokrastinering är en förbannelse man kastar över sig själv. (Dagens visdomsord.) Därför får jag inte gå och lägga mig innan jag har beskrivit klart de två andra figurerna. På så sätt vill jag tro att jag lär mig någonting av situationen.

Kan detta vara skoltrötthet? Jag tror faktiskt inte det. Men vad beror det på? Vad hände med flickan som tappert satt uppe till halv sex för att panikslaget hålla en dead line? Jag tror hon kommer fram imorgon, jag hoppas det. Annars har jag lite problem, minst sagt. Hade jag bott i Flogsta skulle det varit frestande att smita upp på taket och prova på Flogstavrålet. Det hade rensat tankarna om inte annat. Istället sitter jag på Sturegatan med fåglarna som kvittrar utanför fönstret.

Klara hade tyckt det här var ett onödigt inlägg som bara beskriver absolut ingenting. Men de inläggen behövs ibland. Som nu. Därför ska jag koka vatten, lyssna på Miss Li och försöka ta tag i mitt liv en gång för alla.

Om Zorn hade varit i livet kanske jag hade kunnat få reda på hur figurinerna hade hamnat i Mora. Nu får jag ta till andra hjälpmedel. Önska mig lycka till!